Jag antar att jag är en sådan som inte kan släppa det förflutna

Jag med två fina vänner sommaren 2010

Thai-mat utanför terminalen! <3

Jag har alltid trott att jag är en sådan som hur lätt som helst kan släppa saker och ting.
Jag förlorar något, jag sörjer det, jag kommer över det och går vidare. Fast helvete vad jag saknar allt som var.
Jag saknar mina gamla vänner. Framförallt nu när de fortfarande umgås tillsammans och jag inte är en av dem. Inte längre.
Jag saknar sommaren 2010. Det var en underbar sommar, det vare verkligen.
Det var en sommar full av förväntan. Jag skulle börja på gymnasiet, jag skulle börja om. Högstadiet var ett helvete. Jag avskydde varje dag.
Gymnasiet skulle bli min nystart. Jag skulle vara mig själv, jag skulle få många nya vänner. Jag skulle komma ur mig själv, en gång för alla. Den där bubblan av genomskinligt gummi skulle försvinna.
Den sommaren var en av de bästa. Jag såg till att jag omgav mig med vänner som jag tyckte om. Jag hade kul. Vi satt uppe sent på kvällarna nere vid sjön och grillade marshmallows. Kedjerökte och lyssnade på Thåström och Billy Talent. Vi satt nere vid terminalen och käkade thai-mat. Åt sushi och delade en tår över att det gått ett år sedan Michael Jackson dog. Sen rökte vi lite mer, och drack te.

Att denna sommaren inte kommer bli som den förra gör ont i mig. Jag hatar att vara så jävla sentimental eller vad det heter, men jag saknar folket. Jag var så säker på mig själv runt dem. Nu känner jag mig oftast som en fisk. Jo, det är sant. Av någon anledning känner jag mig som en fisk.
Fast, det kanske är lika bra att saker blev som de blev. Att jag isolerade mig och att folk förändrades. Det är synd, det äre verkligen. Men saker och ting kan kanske inte vara för evigt.

Fina tjejer!

Jag är inte missnöjd med de människor jag har i mitt liv i nuläget, snarare tvärt om. Men det är svårt att inte sakna. Saknaden kommer nog alltid vara en liten del av mig, och det är okej.